Tänk om man var Liselotte...

Det fina med att befinna sig i böckernas värld är att det går att styra och ställa en hel del med tillvaron. Ibland tänker jag att det är den ultimata flykten från en verklighet som inte alltid är så rolig. Som nu. Det är första veckan inne i stan, barnen har börjat skolan, den fattiga författartillvaron räcker inte till månadskostnaderna, utanför på gatan hänger en skog av valaffischer och inte en enda känns riktigt trovärdig. Jag sitter vid mitt skrivbord och tänker att det kanske blir bättre om jag städar...
Framför mig på hyllan står min och Evas bärserie.
Det slår mig att det inte vore så dumt att vara Liselotte Ponti. Hon har visserligen åkt på en del smällar men alltid rest sig upp. Orädd har hon fångat möjligheterna i stunden.
Jag menar, vore det inte underbart att sitta där i ett gammalt hus från sekelskiftet och veta att många drömmar inte bara är förverkligade, de bär också.
Hon har skaffat sig en egen fastighet, med egen resebyrå och yogastudio, ett hyreshus för kvinnor och hon har ett konto för egna lustfyllda behov.
Hm.
Jag flyttar några pärmar. Drar med en trasa över skrivbordsskivan. En hög med papper som borde arrangeras i pärmar förblir osorterad.
Eller så kanske man borde vara Mario. Sitta i en ombonad restaurang och låta sig omslutas av dofterna från köket och höra sorlet från människor som unnar sig något gott. Eller kanske snarare vara gäst och inte företa sig någonting.
Som jag gör nu, fast under trevligare former!