Var det Mario i köket?

Jag (Annica) och min familj firade förstås påsken i Jämtland. Närmare bestämt Storlien. Mitt i byn finns ett gammalt vackert timmerhus som en gång i tiden var kaffestuga för entusiastiska skidåkare, numera är det en restaurang. Den ligger mig dessutom mycket varmt om hjärtat och heter också passande nog Flamman.
Jag som har en son med multipel födoämnesallergi är inte bortskämd med fungerande restaurangbesök.
Desto gladare blir man när det blir som på Flamman.
Min som är en mycket tapper ung man och van att stå tillbaka sken som en sol när det visade sig att han fick den lyxigaste och vackraste lunchen.
Tänk om det var så lite oftare.
Vad det är på tallriken? Kyckling konstfärdigt arrangerad med grillpinnar, en vacker rulle tortillabröd och till det ris med syrad kål, paprika och kantareller.
Det var nästan som om det varit självaste Mario Ponti som stått i köket och ansträngt sig till det yttersta.
Nu begriper jag väl att det inte var så, även om det ibland är svårt att ta sig ur villfarelsen att alla de människor som befolkar bärböckerna inte är möjliga att träffa annat än mellan bokpärmarna. Hur som helst, vilken tur att sådana kockar som Mario finns i verkliga livet också!