Varm indisk mat på Island

På Island kanske jag skulle ägna mig åt isländsk mat? De har lustiga saker som torkad fisk, fårskallar - och fårögon lär också vara en delikatess. Längtar inte riktigt efter det. Däremot frossar jag i den isländska chokladen med lakrits. Jag har aldrig sett ett land med så många olika slags lakrits, ofta tillsammans med choklad. Gott! Det tar jag med mig hem.
Annars har Maria och jag hittat en helt annan favoritrestaurang mitt i Reykjavik. Shalimar heter den, en indisk-pakistansk restaurang med ljuvlig mat.
Här i staden är gatorna tomma, få människor, stora vidder, en strikt färgskala med svart lava, blå himmel, naturfärgade tröjor. Igår när vi åt en underbar Tandoori tänkte vi hur våra indiska vänner skulle känna om de kom hit? Jag vet min vän Uma, hon blev livrädd när hon bodde vid Tegnérlunden mitt i Stockholm och frågade var alla människor var. Bor ingen här? undrade hon och blev rädd för att gå på de tomma gatorna.

Här är några vänner vi träffade när vi åkte buss ut en bit utanför staden. Maria tog bilden.

Vad är det för lustig lust efter lakrits som lockar mig?

Man brukar höra historier om konstiga lustar som drabbar gravida kvinnor. Själv minns jag att jag åt lakrits som en galning när jag väntade mitt första barn. Jag ville verkligen ha lakrits hela tiden. När jag sedan ammade samma barn ville jag ha dixikola och semlor. Annars minns jag inte så många sådana cravings.
Men nu, jag har drabbats av lakritslust - och nej! Jag väntar inte barn! Men lakrits vill jag ha. På Chokladfabriken i Stockholm har de lakritskola med havssalt, beroendeframkallande, se bild. Och idag upptäckte jag att Renée Voltaire har små prasslande påsar med olika typer av lakrits. Vad ska detta betyda, är det någon brist som gör att man bara vill ha lakrits? I så fall vad? Och vad säger mitt LCHF-samvete? Illa, illa. Men gott så gott!