På glad fest med en smultronflicka i rött

Annica och jag var på fest igår och naturligtvis hamnar vi i ett hörn och börjar planera nya äventyr för oss och våra böcker. Annica var klädd i röd klänning och såg ut som en smultronflicka. Vi är peppade av tanken på vår kokbok nu och känner efter en ganska lång förvirrad period att vi längtar efter nya världar att vistas i. Så brukar det börja när vi vill skriva en ny bok.
Underbar fest förresten. 32-årsfest. På spisen stod stora grytor med Boeuf Bourguigon. Gästerna hade blivit ombedda att ta med en ost eller en söt sak. Så det var gryta, härliga ostar, en couscoussallad för vegetarianerna och massor av godis. Födelsedagsbarnets svägerska hade gjort en ljuvlig prinsesstårta i grön marsipan.
Vi festade sent inpå natten, en härlig samling människor i åldrar från 10+ till 60+. Så är de bästa festerna, generationsöverskridande.

Det är så skönt med någon som hjälper en att nysta när tråden går av

Jag skryter inte längre med min simultankapacitet som jag gjorde förut - kanske har jag tappat den. Kanske inser jag att det är bättre att gå in helhjärtat för det jag gör. Men när det gäller skrivandet så finns ändå olika kanaler i mitt huvud som går att hålla igång samtidigt.
Jag har en skör tråd som jag nystar i sedan länge, det är ibland ensamt och tröttsamt och ingen hjälper mig när tråden går av. Därför är det så skönt att nysta ihop med Annica, eller att vara tre som nystar ibland som när vi är Emma Vall. Som nu, när både Annica och jag är lite sega, vi kommer inte riktigt igång, vi har gjort mycket i år, publicerat flera böcker. Nu stöttar vi varandra varsamt, vi vet att vi är på väg att komma igång igen men vi är som två små sköra gummor som stöttar varandra på promenaden just nu - snart flyger vi nog fram över stigen igen, just nu trevar vi oss fram.

Bara det inte var så svårt att börja ibland

Vådan av att komma igång

Solen skiner ute. Det gjorde den igår också. Då promenerade jag, det håller demonerna borta. Kanske borde jag göra om det i dag. Trava på. Förr eller senare kommer man till den punkt då man börjar skriva igen. Jag är inte där än.

Jag känner dock igen signalerna. Rastlöshet till exempel, den kommer alltid smygande när det är dags att ta tag i saker. När det gått för lång tid av overksamhet. Det är rörigt hemma. Det fungerar alltså inte längre att distrahera sig med städning.

Människor kommer till en i huvudet. Inte sådana som du och jag, utan andra mer andliga varelser som befolkar böcker.

Som Anders och Linda. Jag hör ett samtal som de kanske har på bryggan vid Storsjön.

Eller Elias, det finns något han vill säga. Kanske handlar det om Bobby, eller om favoritmorbror Håkan som på något vis glidit honom ur händerna.

Så där håller det på.

Jag och Eva har ett nytt projekt på gång. Om det går det ingenting att säga, då förstörs magin, men jag känner att det finns en speciell person som gärna vill göra sin röst hörd.

Bara det inte var så svårt att börja ibland ...