torsdag 14 januari 2010

Kakbak

Det finns en scen som jag tycker mycket om i Bärböckerna, det är när Börje tar sig samman och inser att han inte längre kan förlita sig på Anita. Det gamla, många gånger bekväma, livet är över.
Han har ett barnbarn i köket och genom hans blick får Börje syn på sin egen otillräcklighet. Det handlar om kakor. Det finns inga i frysen längre. Hon som bakade dem är inte längre där.
De där sockrade små bakverken är själva metaforen för det lugn och den trygghet barnet Elias söker och Börje vill inte svika honom.
Så han kavlar upp ärmarna, de väljer ett recept och sätter igång.
Det blir kringlor.
De mäter rullarna med linjal så att alla ska bli lika stora.
Det gör mina söner också när de bakar vaniljhorn. För ett tag sedan bakade vi till ett kalas.
Då tänkte jag på Börje och Elias kakbak. För att det är en sådan tillförsikt att tänka på att små, små handlingar kan skänka så mycket tröst och stadga i tillvaron.

Livets kringelikrokkringlor
150 g smör
4 msk grädde
4 dl vetemjöl
vatten
pärlsocker

Blanda smör, grädde och mjöl i en matberedare. Arbeta ihop en deg. Låt den vila i kylskåpet någon timme så blir den mer lättarbetad. Rulla smala längder och forma dem till kringlor. Pensla med vatten och vänd i pärlsocker. Grädda i 200 grader i cirka tolv minuter.


Kakorna på bilden är sönernas vaniljhorn. Snygga va!

2 kommentarer:

Evas värld sa...

Imponerande vackra! vaniljhorn för mig, det är min mamma Gulli! Hon hade alltid vanijhorn till oss när vi kom på besök.

Anonym sa...

... vaniljhorn, det är ju dessutom ett så vackert ord! Kakminnen är fantastiska, hur vissa smaker hör ihop med vissa människor. Min mormor var Drömmar och min farmor var en särskild sorts skorpor.
Min mamma är syltkakor med glasyr! Annica